Home

blogg foto 4

Egenmäktigt förfarande av Lena Andersson

Jag hittade den på bokbussen av alla ställen, bokbussen som visst kommer en gång i veckan till Sköndals centrum så länge biblioteket håller på att renoveras. Jag fick ”plötsligt händer det”-känslan. Deras böcker står utanför det vanliga systemet var bibliotekariens förklaring på min förvånade kommentar om att den fanns inne.

Vi hade pratat om den på lunchen, mina kollegor och jag. De är sådana som läser Augustprisvinnare. Och Nobelprisvinnare. Och diskuterar detta i pauserna och vid lunchbordet. Det har inte riktigt varit min grej men när jag hörde att det var en roman om olycklig kärlek så väcktes mitt intresse.

När man läser en bok och inte kan släppa taget om den. När man känner att det här är jag, fast ändå inte. Och blir förbannad på huvudpersonen Ester som inte kan låta bli att springa efter Hugo, som förnedrar sig, som utplånar sig själv för att få små smulor av hans gunst. Då blir man betagen, trollbunden och kan inte sluta läsa. Jag förstår precis varför hon har fått Augustpriset och det säger jag till alla som jag diskuterar den med.

Ester Nilsson är inte jag och ingen jag känner heller, jag är inte i den akademiska världen eller i kultursfären. Jag kan inte bli henne när jag läser och det kanske är lika bra. Men hon tränar inför maraton och det gör jag också. Det pratas aldrig om tider i boken, bara att löprundorna går mer eller mindre tungt, beroende på om hon är i solsidan eller skuggsidan av Hugo. Så är det; ibland flyger jag fram och ibland går det så tungt, så tungt. Hon avslutar med att springa på 3.45.27; en för mig ofattbart kort tid. Jag tränar efter programmet som siktar på 4.30. Fem timmar kanske är mer realistiskt.

Hugos dragningskraft på Ester är för mig ett mysterium. Jag förstår henne efter ett tag, när han väl har väckt hennes intresse och lust. Då kanske. Men hur hon efter bara några veckor släpper sitt liv, ger efter, för att kanske inleda något med honom, det är ytterst märkligt.

Märklig litteratur kan vara underbart. Jag sugs in i hennes liv och tankar.

Det finns ingen kärlek i boken. Men det är en roman om kärlek. Det är besatthet utan att jag förstår varför hon är besatt. Väninnekören förstår inte heller Ester. Jag älskar ordet som är så träffande. Väninnorna brukar nämligen säga ungefär samma sak. Och de förstår inte heller vad det är jag ser i honom och varför jag inte lämnar.

Ett år varade hennes besatthet. Så länge räckte hoppet. Jag vet redan från första gången Hugo nämns att det kommer att sluta så här. Ester behövde svart på vitt, det fanns en annan kvinna i Hugos liv. Då förstod hon äntligen att inte var det kärlek.

Hoppet måste svältas ihjäl för att inte förleda och förblända sitt värddjur. Hoppet kan bara dödas med klarhetens brutalitet. Hoppet är grymt därför att det binder och snärjer. När parasiten Hoppet tas ifrån sin bärare Värddjuret, dör bäraren eller får friheten.

Det sista som lämnar människan är väl hoppet?

(finns att lyssna på genom Sveriges Radio http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/303150?programid=1111&playepisode=303150)

Annonser

One thought on “Egenmäktigt Förfarande

  1. Pingback: Utan personligt ansvar | Läsenär

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s